-"Man vill ju inte att ungen ska bli en slacker..?"

-"Man vill ju inte att ungen ska bli en slacker, är det så föräldrar tänker när de har krav på sig själva och sina barn att dem ska ha fritidsaktiviteter?" Frågar sig programledaren för Om Familj på Kunskapskanalen.

"Jag tycker det här är en intressant tidsfråga. Jag kom ut på en bondgård för inte så länge sedan och där fanns det hundratals lamm, nya små lamm, får, hästar, kor. Det fanns hundar, katter, höns, ankor. Det fanns traktorer att åka på, det fanns vagnar. Rubbet! Och då kommer det ut en 7-årig pojke från Stockholm som ställer sig på trappen och säger: "Vad ska jag göra då?" Och då tänker jag såhär: Det här är våran tids barn. Alltså han kunde göra vad som helst på den här bondgården. Men han uppfattade att han inte visste hur han skulle komma igång med någonting." Leg psykoterapeut Louise Hallin.

Kanske blir resultatet tvärt om? Kanske blir ungar slackers just för att de har för många ledarledda aktiviteter? Kan det döda kreativitet? Och var går gränsen för att göra sina barn till prestationsnarkomaner?

Se första kvarten av avsnittet "Timeout-metoden" i serien Om familj.

-"Jag ser ut som en tjej-polis!"

För ett tag sedan sa Selda att hon ville ha på sig sin poliströja. Vi letade och funderade och så hittade vi den i tvättkorgen. Typiskt, men vi hittade ett alternativ som hon trädde över huvudet. Hon utbrast: -”Titta mamma! Jag ser ut som en tjej-polis!”

Idag sa min psykolog till mig att Selda nog inte förstår vad jag menar när jag säger till henne: ”Det finns inga tjej-poliser. Det finns bara poliser. Poliser är poliser.” Jag blev jätteförvånad. Jag var övertygad om att Selda förstod det. Eller kanske inte just det. Men absolut andra saker som: ”Lägg av, du kan visst ha den här, det finns inget som heter tjej- eller killfärger!” Nu undrar jag verkligen hur mycket barn förstår.

Jag tänker att det kommer med orden. Minnen får man först när man har ord att hänga upp dem på, det har jag hört någonstans. Och visst, även om ungar inte förstår allt man säger cirkulerar det ju ord runt dem som de snappar upp. Och minns, använder och som blir deras språk. Och om man då säger: ”Åh! Vilken tjej-polis som kommer här då!” Då blir ju det ett ord som ungarna lär sig finns och helt plötsligt finns det. Så därför tycker jag nog det kan vara bra att ifrågasätta vissa saker som hon säger, även om hon inte förstår vad jag pratar om. Då kanske hon i alla fall blir medveten om att alla ord inte är ord, utan att vissa kanske kan vara helt idiotiska uttryck som bara delar upp folk. Vilket ju är helt onödigt. Bland annat när det gäller yrkesgrupper som t.e.x poliser, där alla har samma utbildning och uniformer och om dem inte har det så är det titlar som delar upp dem, inte kön.

Jag vet inte. Hon kanske bara hade sett en civilpolis ute på stan som råkade vara kvinna? Ett par dagar senare när poliströjan var tvättat sa hon att hon såg ut som en riktig polis. Och  då tänker jag utgå från att hon menar polis och inte kill-polis. Jag hoppas verkligen det var så hon tänkte?!

  

-"tjej-polis"                                                        -"riktig polis"

Lovely Lovesocks namnsdag!

Igår fick jag namnsdagsblommor med bud! Superkul!!

Har lyssnat på Hanna Hellqvists sommarprat. Hon tar bland annat upp ämnena feminism och depression. Lyssna! Jag tyckte om att lyssna på henne och skratta till, igenkännande, för mig själv. Samtidigt som jag ramade in några teckningar som Selda gjort. Bland annat den här:

"Pippi Långstrump utan pippilotter" av Selda den 25/8 -09.

-"Är jag galen?"

Igår visade Seldas pappa den här trailern för mig.

Where the Wild Things Are

När jag såg trailern blev jag inte förvånad, bara sorgsen. För den speglar väldigt väl hur utbudet av det mesta ser ut: Av män för män. Och jag kommer så klart inte se den här filmen med Selda. Vill Zebastian och Selda se den så får det vara okej. Men jag skulle inte själv göra det. Hade jag haft en son hade jag gjort det, då hade han sannolikt blivit inspirerad. Men Selda är redan så otroligt medveten om fenomenen tjejer och killar, att hon är en tjej och hon har redan en bestämd uppfattning av vad de kan göra och inte göra. Att låta henne se den här filmen tror jag bara skulle befästa hennes uppfattning ännu mer. Även om den säkert är jättebra och tar upp massor med djupa ämnen eller vad det nu kan vara... Så är det lika förbannat en pojke och hans manliga vänner som utgör dem enda aktörerna.

Det vore ju en sak om det fanns självklara alternativ och/eller att det kanske t.o.m. ansågs vara ett undantagstillstånd att en hel film/en bok/ en serie handlade om killar, precis som det anses vara när det handlar om (sunda och självsäkra) tjejer. Att det skulle vara en kul grej: -”Åh! Kolla, den här handlar om en kille som gör massa roliga grejer, vad kul! Verkligen. Ska vi kolla på den eller?” Men eftersom inget av dessa är fallen får det vara. Hon får sin dos av snubbar i centrum bara genom att leva (gå ut, titta i böcker, vara på dagis, lyssna på vuxna, titta lite ogenomtänkt på TV m.m.), så hon behöver inte matas med den här uppvisningen också! Men som jag varit inne på tidigare, var går gränsen mellan censur och att vilja väl? Och ska jag känna mig galen för att jag har dessa åsikter, det funderar jag på idag.

Zebastian har introducerat mig och Selda för bra filmer också, de här brukar vi titta på ibland:

My Neighbour Totoro

Kiki's Delivery Service

-"Varför ska serier om tjejer handla om killar?!"

För ett par veckor sedan var jag på Vårdcentralen i Liljeholmen för att ta blodprover. I väntrummet stötte jag på den här tidningen.

”Häxgänget kommer tillbaka”. Och det är ju kul att det handlar om tjejer men instinktivt kände jag ett Big No No när jag såg omslaget. Jag bläddrade fram till slutet i tidningen för att kolla målgruppen. Det gör man enklast genom att se vilka som söker brevvänner och så var fallet även denna gång. Målgruppen är till synes flickor från sju till elva år.

Jag tittade igenom serien lite snabbt där jag satt och väntade på min tur. Under denna korta tid hann jag se att serien öppnades med att en kille säger till en tjej: ”Hej! Vad du ser fräsch ut idag!” och längre fram läste jag ordet ”slampa”.

Jag kände mig illa till mods. Jag snodde tidningen (den var sönderklippt och från 2007 så ingen märker?) och tog hem den för att läsa igenom den i lugn och ro.

Den handlar om två tjejgäng som krigar om några killar. På ett sätt jag upplever som väldigt magstarkt. Alltså jag överdriver inte när jag säger att de försöker döda varandra.

Häxorna är såklart de elaka. Feerna är de snälla och de har pojkvänner som är rockstjärnor. Häxorna vill ha deras pojkvänner. De behöver ”pojkvänner med klass.” Och de gör allt för att få deras uppmärksamhet medan feerna är väldigt sura och rädda att deras pojkvänner ska dumpa dem. Häxornas taktik är att charma killarna och för att göra detta måste de se till feerna hålls ur vägen. Detta gör dem genom att med sina magiska krafter söva dem och busschauffören som kör bussen de sitter i. Bussen kör ner för ett stup och hamnar i vattnet. Sedan fortsätter historien som om ingenting har hänt. Häxorna smickrar vidare... När killarna tillslut börjar undra var deras flickvänner är åker de och letar. De upptäcker att bussen ligger i vattnet och när de precis ska rädda dem kommer en stor monsterbläckfisk. Häxorna oroar sig för att killarna ska hinna fram i tid (i tid för vad?) och följer efter. De står och ser på räddningsaktionen och en av dem säger när hon får syn på på monstret: -”Se där, ja! Saker och ting kanske löser sig av sig själva!”

Löser sig hur då?! Jag hoppas att Winx Club gick i konken efter det andra numret 2007, för det här vill jag aldrig stöta på igen.

Vad betyder lovesocks?

Ha ha! Alltså... Nu är jag inte helt säker, men Rille menar att lovesocks är ett ord som främst används bland manliga amerikanska soldater. Och det är ju möjligt, om detta vet jag ingenting. För mig betyder lovesocks, förutom att det är mitt smeknamn, världens skönaste sockor som man vill ha på sig hela tiden vilket jag tycker låter jättemysigt, särskilt nu till hösten! Eller bara sockor som har kul! Hmm... Förslag på andra domännamn, någon?

Lovesocks?

-"Jag vill se ut som en pojke!"

I söndags googlade jag "pojkfrisyr". Någonstans tycker jag att det är ganska lustigt. Hade någon annan gjort det hade jag reagerat: -"Vad då pojkfrisyr, det kan väl lika gärna vara en flickfrisyr?!" Och så hade jag skrivit ett långt inlägg om det. Ännu lustigare är att jag flera gånger efter att håret blivit avklippt utbrast: "Åh! Det är så skönt att se ut som en pojke!!" Och insåg varje gång att jag fick lägga ner det där. Vad då se ut som en pojke?


Linnea höll i sax och rakblad! Det var mycket som klipptes av och när Linnea putsat till det sista gjorde Magnus ett marsvin av det som låg på golvet. Den blev både kompakt och mjuk och kändes precis som en riktig!

Senare träffade vi äntligen Selda efter hennes besök hos farmor och så såg vi solen gå ner i Vinterviken.

-"Min tumme är en tjej!"

En annan gerillaverksamhet jag ägnar mig åt är av litterär art.

Nicky Nyfiken är ensam hemma. Hon får tråkigt och går, i motsats till vad hon lovat Gula Kvinnan, ut och undersöker världen. Pass på! Snart följer vi med på en hisnande färd av borttappade kaninungar, svårfångade fiskar och flygsugna drakar. Slutligen krävs en räddningsaktion där Gula Kvinnan inte ser annan utväg än att kapa en helikopter!

Spännande? Hade det inte varit för upphovsrättslagen hade samtliga böcker varit inscannade och upplagda som PDF:er, för nedladdning till barnbokshyllor världen över.

Pongo och alla hans valpar sitter en kväll och tittar på TV. -”Någon har stulit drottningens juveler!” utbrister en skärrad reporter och Pongo blir genast på helspänn! ”Vi måste hjälpa drottningen”, säger han och hans dotter Pricken blir nyfiken. Tillsammans slår de larm och snart vet alla hundar i England att det finns bovar i omlopp. Larmet når Sergeant Tibs, en erfaren gumma som vet när det osar ohederlighet om folk och fä. Och till hennes kompanjon Översten, som kanske inte hör och ser så bra, men som är superb att ha med på bovfångarjakt!
Följ Pongo, Pricken, Sergeant Tibs och Översten på en späckad resa där samarbete och ett jävlar anamma ligger till grund för att nå dit man vill.

Tummen har vaknat mitt i natten och ger sig ut på promenad. Hon känner inte igen sig någonstans. Allting känns konstigt och var hon än vänder sig är det bara monster, häxor och troll. Eller är det? I ”Tummen tittar på natten” lär vi oss att allting inte är vad det ser ut att vara och att det mesta egentligen inte är så läskigt om man bara stannar upp och tänker efter en stund.




Den senaste tiden när jag hämtat Selda på dagis har hon velat att jag ska läsa en bok för henne innan vi går hem. Strax därefter har det skapats en ring runt oss av tindrande små barn som lyssnat med stora öron. I ALLA dessa fall har de slumpmässigt utvalda böckerna enbart handlat om pojkar. Pojkar, pojkar, pojkar... Jag tycker det är svårsmält att majoriteten av alla barnböcker som finns handlar om snubbar. Jag tror barn hela tiden bildar sig uppfattningar om sig själva och härmar och försöker förstå sin tillvaro. Det i kombination med att det alltför sällan finns kvinnliga hjältar, kvinnliga klantskallar och kvinnliga smartskallar i böckerna skapar utan tvekan problem. Det finns helt enkelt för få förebilder. Trots det lägger vi det gigantiska ansvaret på flickorna att de ska ha bra självförtroende, vara nöjda med sig själva och minsann visst känna att de har lika stort utrymme i samhället som män. Och om de inte tycker det är det dem det är fel på.

Jag upprepar:
Det finns helt enkelt för få förebilder. Trots det lägger vi det gigantiska ansvaret på flickorna att de ska ha bra självförtroende, vara nöjda med sig själva och minsann visst känna att de har lika stort utrymme i samhället som män. Och om de inte tycker det är det dem det är fel på.

Varför skulle en flicka få för sig att hon har en given plats i samhället när hon inte ens får plats i en barnbok? I min mening finns ingen rätt för oss vuxna att ignorera situationer där flickor inte vågar ta för sig lika mycket som pojkar. Det är helt och hållet vi som är anledningen och det är upp till oss att rätta till misstaget och se till att det finns plats över till dem. Det tror jag vi kan göra genom att ge dem förebilder. Och förebilder tror jag barn får genom att till exempel läsa och titta i böcker.

Jag väljer att läsa alla barnböcker som finns och samtidigt få min dotter att bli inspirerad och känna sig medräknad, det gör jag genom att justera dem. Från han till hon, från honom till henne...





Tack Ida som mailade och skrev uppmuntrande saker som: ”... hälsa Selda att Ida åker snowboard och spelar trummor. samt att alla innekillar har rosa tröjor och långt välkammat hår.” Det värmer. Det borde finnas barnböcker om dig!
 
Tillsist, länkar till böcker som är läsbara utan korrigering:
"Kan man-?" av Petter Lidbeck
"Vems mormor?" av Stina Wirsén


Fler tips välkomnas med öppna armar!

-"Det är bara stora killar som spelar fotboll!"

Ja ha. Då var det dags igen. Om alla är så vänliga att stänga ner MSN eller mailen för ett ögonblick. Och så reser vi oss upp för att med Raketen hylla Niklas Svensander, ansvarig utgivare för Hello Kitty, som i dagarna lyckats få ännu en förbannad feminist att träda fram och bli officiell.

-”Är du nöjd med dig själv? -Ja. -Va inte det.-snittet. Och så lite rosa bakgrund på det. Ska vi köra på det i femte upplagan -09?”
-”Jaaa!!”
(jag ska återkomma till detta)


Jag uppfyller alla symtom på att vara kvinna. Jag har dålig självkänsla, kallar mig ogärna feminist med risk för att stöta mig med gemene man samt är en gud på att ta ansvar för precis allt som jag tror förväntas av mig och för en hel del till, bara för säkerhetsskull.

Jag är förstakvinna till min dotter. Jag krigar konstant för att min dotter inte ska tro att hon inte har rätt till allt. Vilket hon tyvärr redan tror, eller har insett beroende på hur cynisk man ska vara. Jag krigar för att hon inte ska fortsätta tro att det bara är killar som kan göra vissa saker och att det bara är vissa färger som hon kan ha på sig. Ett exempel på krigföring var för ett par veckor sedan då hon bestämde sig för att det bara är stora killar som kan spela fotboll. Detta för att jag i ett svagt ögonblick, läsandes Alfons Åberg -”Alfons och odjuret”, inte redigerade om texten samtidigt som jag läste högt: från ”På fotbollsplanen spelade de stora killarna fotboll...” till ”På fotbollsplanen spelade de stora tjejerna och killarna fotboll...”

Senare samma dag befann vi oss av en slump intill en fotbollsplan i Tantolunden. Där insåg jag att hon slukat boken med hull och hår och på allvar trodde att det bara är stora killar som spelar fotboll. Jag blev ledsen och arg. Det medförde att jag, när vi kom hem samma kväll, gjorde om hennes gummistövlar hon fått av sin farmor. Från stövlar med två Hello Kitty med rosa rosetter till två Hello Kitty som spelar fotboll. Hon blev helt knäckt när hon såg stövlarna på morgonen efter. Rev ursinnigt bort den ena blåa kepsen som prydde Kittys huvud och tjöt att det bara är killar som har blå keps. Trots faktumet att hon själv under den perioden hade en blå keps varje dag när hon gick till och från dagis. När hon gav sig på att riva loss fotbollarna protesterade jag faktiskt och hon accepterade att fotbollarna skulle få vara kvar och att den andra Kitty kunde få behålla sin blåa keps. Detta efter att jag påmint henne om att hon själv har en blå keps och att hon visst kan spela fotboll. Det tog tack och lov inte många minuter innan hon blev glad och jättestolt över sina fotbollsstövlar. Hon visade upp dem för alla som kom på besök den dagen.

Men skulle jag fråga henne idag, om tjejer kan spela fotboll är jag inte säker på att hon skulle svar ja. Min dotter är tre år gammal. Är det inte otäckt?