I höstas var jag och Selda på väg till Hornstull för att bada, hon tittade på den befintliga utsmyckningen av Telefonplans tunnelbanestation och utbrast: "Kolla mamma! Skejtare!!" Hon tittade en lång stund och sa sedan med frågande och något lägre stämma: -"Men det är bara killar?" Jag blev först väldigt förvånad över hennes analys men insåg snabbt att det stackars livet nog är påverkat av mig och min konstanta genusanalys av omgivningen. Jag tyckte synd om henne och blev glad att tåget vi skulle med kom några sekunder efter hennes insikt, så jag slapp säga någonting om det. Dagen efter, när min sambo Magnus hämtade Selda på dagis hade hon kläckt ur sig följande på vägen hem: -"Det är bara killar som kan åka skateboard." När Magnus och Selda kom hem den dagen och jag fick höra om hennes uttalande hade jag redan börjat titta efter forum med bilder på kvinnliga skejtare för att visa Selda. Detta för att på något vis kompensera det hon sett på väg till badet dagen innan. Men efter det uttalandet tänkte jag att det kan ju inte bara vara Selda som får för sig sånt här, det måste ju vara fler barn? Så jag arbetade fram följande förslag till SL's konstråd:
Förslag: Kompletterande av Bo Samuelssons utsmyckningar på Telefonplans tunnelbanestation.
Hej Eva-Britt Gullers!
Jag heter Lovisa Svensson och är konstnär samt filmproducent, baserad intill Telefonplan. Jag har under en längre tid funderat på Bo Samuelssons konst på tunnelbanestationen kontra att Telefonplan är Stockholms nya konst- och designcentrum. Jag skulle vilja se den befintliga konsten samspela med nya tolkningar av hur livet ter sig på Telefonplan idag, tio år efter Bo Samuelssons tolkning. Jag har två inspirerande förslag på hur detta skulle kunna bli verklighet:
1) Samarbeta med verksamma konstnärer med anknytning till Telefonplan och låt dem vidareutveckla Bo Samuelssons grundkoncept ”möte och kommunikation” med nya tolkningar.
2) Köp till att börja med in mitt konstverk:
Telefonplan idag.
Telefonplan imorgon?
Jag har valt att fokusera på en vidareutveckling av fotografierna som Bo Samuelsson har arbetat fram och som gått att se på Telefonplans tunnelbanestation sedan invigningen 1997. På sin hemsida beskriver han dem: ”Figurerna kommunicerar med besökarna på stationen som speglingar av besökarna.” Jag tycker det vore intressant med en spegling av dagens besökare. Jag har arbetat fram 4 karaktärer. Två kvinnor och två män. Telefonplan är en levande station. Vi har Konstfack, ett antal mindre designbyråer och utställningslokaler. Tolerans, öppenhet och samarbete är något jag förknippar med platsen och bild nr. 1 beskriver just det. Telefonplan har nyligen fått ett klättercentrum, det finns natur och bad i närheten med möjlighet till aktivitet och sport. Det är även, vilket Bo Samuelsson fångat, en plats för skateboarding. Det jag vill förmedla med bild nr. 2 och nr. 3 är just aktivitet och sportmöjligheterna i området.
Bild 1
Telefonplan idag.
Telefonplan imorgon?
Bild 2 & 3
Grunden för mitt arbete är att aktivt arbeta för jämställdhet genom att bryta traditionella könsroller. Bo Samuelsson skriver om sitt konstverk: ”Det finns något provocerande i figurerna. De är inte några som säljer någonting eller vill få fram ett budskap, det finns ingen baktanke med deras existens. Deras milda provokation är en inbjudan till samtal.” Mina bilder är troligtvis också provocerande, dels för att de inte heller säljer någonting eller som, genom sin existentiella självklarhet, inte heller vill nå fram med ett budskap. Men också för att det är ovanligt att se två vuxna män kramas och två tjejer vara aktiva medan två killar sitter bakom och tittar på. Mina karaktärer kommer definitivt inbjuda till samtal och är en kommentar på hur vi ser på oss själva och varandra. Jag tycker det vore intressant att ta in dessa situationer och öppna upp för nya tolkningar som besökarna på Telefonplan kan spegla sig i.
Telefonplan imorgon?
Bakgrund och syfte
Jag tycker det är viktigt att för våra barns skull fylla det offentliga rummet med alternativa förebilder. De små bildar sig ständigt uppfattningar om hur de ska vara och agera för att glädja vuxna och de gör allt för att försöka förstå vad som förväntas av dem. Deras uppfattningar bildar de sig fort och när de har sin bild klar för sig försvarar de den om den ifrågasätts, oavsett om den gynnar dem eller inte. Sedan börjar strävan efter att passa in. Problematiken måste tas på allvar och det offentliga rummet bör fyllas med motiv som saknas. I detta fall saknas förebilder för sportintresserade tjejer på Telefonplan. Därför har jag arbetat fram detta konkreta förslag med skisser på hur denna brist kan åtgärdas. För att också ge pojkar ett alternativ tog jag fram en bild på två vuxna män som kramas. Även detta är något som saknas i den offentliga konsten idag.
Jag hoppas ni på SL som är ansvariga för konstinköp är intresserade av denna typ av frågeställningar och förstår vikten av denna typ av arbete.
Hälsningar,
Lovisa Svensson
